Nu får ni skratta

Inte åt men med mig.
Det går inte att lära gamla hundar att sitta.
Man ska inte säga hej förrän man är över ån.
Och så vidare.
Fint, också, att jag skrivit ett skrytigt inlägg här nedan om min förträfflighet.
Det var bara det att en sak glömde jag räkna upp i den där packlistan.
När jag svängde in på parkeringen vid gymet kom jag på det och började skratta, jag kissade nästan i brallan så mycket skrattade jag.

MINA SKOR ÄR INTE I VÄSKAN!

Här låg de:
Hemma.

Tur jag hade på mig löpardojjorna.
Tvättade av all lera och tadaa:

Som MacGyver men utan gem och tuggummipapper.

Jag gillar att bjuda på mig själv.

Att jag kan glädja andra med mina knasigheter ser jag som ett plus.
Tack för komplimangen Anna, den värmer.

Väntar med spänning på vad nästa träningsvända har att erbjuda...