söndag, september 22, 2013

De här två har jobbat hårt i kväll




Nu får vaderna vila, med Linnex, över natten.
Hade en dag som inte riktigt ville sig.
Till kvällen, när Kär kom hem från jobbet, tog jag tag i det hela och se så glad och nöjd jag blev:


Tänk vad frustration, besvikelse och lite:
-a men va fan
kan göra


Har inte sprungit så här långt på flera år och aldrig såhär snabbt heller.
Det var en superhärlig, välbehövlig utrensning.
Toknöjd med flera splittider.


Galet nöjd om jag får säga det själv.
Klapp på axeln.

Enda smolket i bägaren:
Mitt ena knä började göra lite ont med två-tre km kvar på rundan och att mina vader tokstrejkade. Krampade under samma sträcka. Men hey, känslan var:
idag kan jag springa hur långt som helst.
Och det var känsla jag ville ha.
Ork.

Jag kan om jag vill.

Ni med.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Snyggt jobbat :)

cissispringer sa...

Alltså fy fabian vad jag blir imponerad och peppar! Du är så grym!!!

Singelmamman sa...

Så himla fantastiskt grymt gjort! Jag är också väldigt inspirerad av dig.