Läskigt, spännande och hjärtslitande

Vi har lämnat barnen hos min far.
De ska vara där i sex nätter.
Det är, ungefär, femton mil dit.
15 mil är långt, det tar liksom inte bara en kvart att åka dit.
Vi har aldrig varit från barnen så länge. Eller jo, Kär var i Etiopien med jobbet en gång men då var ju jag hemma.
Nu skall vi alltså vara bara han och jag i, nästan, en hel vecka.
Det känns jättekonstigt.
Dubbla känslor.
Skönt att vi kan vara bara vi.
Njuta av tystnad.
Prata om allt och inget utan att bli avbrutna.
Känna på hur det var förr.
Vad gjorde vi då?
Hur fyllde vi all tid?
Samtidigt som tankarna fladdrar iväg.
Vad gör de nu, barnen?
Har de det bra?
Är någon ledsen?
Vill de åka hem?

Jag vet ju att de kommer att ha en helt fantastisk vecka, med fyra kusiner en morfar och plastmormor, men ändå.
Det känns tomt.

Vad skall vi göra nu?
Vissa saker är måsten, fixa klart avloppet och meka med bilar men sen då?
Dammsuga bakom soffan?
Sortera leksaker?
Eller bara:


Njuta av utsikten.
Läsa en god bok.
Dricka ett glas favoritvin.
Bara vara med varandra.
Träna ihop.
Bara sitta bredvid varandra, tysta eller i samtal.
Ge varandra den tid som annars alltid springer iväg.
Vårda kärleken.