För en vecka sedan

(nästan)
Så klev jag ur bilen för att hälsa på
köra-upp-inspektörskan: Kristina.
Fick ett bra första intryck, kände mig
lättad att hon inte såg så stram och arg ut.
Vi satte oss i bilen.
Vid det här laget var jag så pinknödig att
jag inte hade kraft kvar att vara nervös längre.
Hann ju inte gå på toa eftersom häfthammarfjädern
hamnat på biltaket för ett kvarter sedan.
Kickan berättade lite om upplägget.
-Vi skall köra på lite olika ställen.
Nähä??!
-Jag kommer att titta på hur du hanterar olika situationer.
Mhm
-Hur du manövererar fordonet.
I mitt huvud snurrar det:
jag måste komma ihåg speglarna,
och att inte hålla foten på kopplingen hela tiden,
växla lite snabbare,
vara handlingsberedd,
bromsberedd.
Titta långt fram.
Planera körningen.
Jag kände mig som i en bubbla.
Eller som en utomkroppsligupplevelse.
Det händer inte mig.
Som i en dröm.
Märklig känsla som inte riktigt kan beskrivas.
Nåväl.
Kickan påpekade att om jag skulle göra en fadäs
så skulle jag ändå köra på och visa att jag kan för
det är HELHETEN som bedöms.
-Vi gör en liten säkerhetskontroll. TACK!
-Du kan kolla vindrutetorkarna och tutan.
Det här kommer ju gå galant, piece of cake

Åsså iväg.
Vi körde i stan.
Efter skyltar.
Ja jävlar vad jag läste på varenda skylt,
jag skulle inte missa på det här.
Mot Hedemora.
Landsväg.
Jag svajade med hastigheten.
Körde på för höga växlar.
Bytte fil.
Växlade för tidigt.
Svängde höger i rondell.
Körde in på en parkering.
Backade.
Tog om.
Igen.
Och igen.
Men bilhelvete stå rakt nångång!
Svetten lackade.
Då sa jag:
-OM jag hade kört hemma nu så hade jag bytt parkeringsruta
I mitt huvud är jag vid det här laget en sopa och
HELHETEN kommer inte att räcka långt alls.
- Då gör du så, sa inspektörskan.
Jag parkade rakt och mitt i rutan på första försöket!

Ut på 90-väg igen.
Jag körde om en minibuss.
Jag körde i 100.
85.
90.
100.
SOPA!
Du skall ju hålla hastigheten!
Då kan du svänga av mot centrum igen.
Det är inte sant, är det redan över??!
Men icke.
Vid rödljuset hamnar jag bakom en buss.
Som står stilla.
Med varningsblinkers.
(Som Kickan så snällt konstaterar,
nu tror jag att det verkligen är kört för mig,
eftersom hon måste säga det högt)

Jag ser inte ett skit åt nått håll.
Jag chansar och kör.
Slipper möte.
Höger.
Vänster höger igen och in i gränden.
Parkerar.

Kickan, i helt neutral ton:
Jaa, du har klarat uppkörningen.

Jag fattar ingenting.
Eh?!
Va?!
Vaddå, menar du att jag har körkort nu?!
Kickan: Ja, det gör jag.
Jag: Jaha, är det nu jag ska hjula då?
(flinar och är lite adrenalinstinn)
Kickan: Men du det skulle jag vilja se.

Det fick hon.
Och LärarLasse med.

Det bjöd jag på.

I morgon skall jag betala in de sista pengarna
till körskolan som lyckades lära mig att köra bil!
Jag började köra där den 15/6 och tog min
sista lektion och uppkörning den 18/8!!
Känns bra!

Jag är er evigt tacksam!
Kär med!